I
Läs en automatisk översättning av denna essä på svenska.
Inte så sekulärt Sverige
Ett av världens mest irreligiösa länder håller på att bli religiöst. Vad är det som händer?
Det har alltid varit svårt för mig att förmedla till mina amerikanska vänner hur sekulärt Sverige har varit. Man kan titta på statistiken, som visar att vi ligger i det övre vänstra hörnet på World Values Surveys globala karta och leder världen i sekularism och självuttryck. Det säger en del, men siffrorna fångar inte vardagslivets struktur.
När jag började skolan vid sju års ålder var jag övertygad om att jag var den enda kristna bland de trehundra eleverna. Det visade sig inte stämma helt; de andra var bara tillräckligt smarta för att hålla en låg profil.
Om någon upptäckte att jag gick i kyrkan blev de förbryllade. Hur kunde jag tro på sagor? Hade jag missat något? Religion var föråldrat, vetenskapen hade motbevisat Guds existens, och nu, äntligen befriade från dess förtryckande kraft, skulle vi bygga en skön ny värld. Det var andra barn som sa detta till mig – inte professorer vid elituniversitet.
Alla barn som gick i kyrkan och växte upp i Sverige under sjuttiotalet eller åttiotalet kan berätta liknande historier. Inte om förföljelse, men om att bli betraktade med mild nedlåtandehet. När vi började på universitetet eller fick vårt första jobb, utbytte vi strategier om hur vi bäst kunde komma ut som kristna.
Vi levde i en kultur som var full av sekulär självförtroende. Denna rörelse startade bland de utbildade eliterna under upplysningstiden, men blev mainstream på 1950-talet. Åren efter andra världskriget var en tid av sökande i västvärlden: en strävan efter att definiera hur en modern, efterkrigsidentitet skulle se ut. I USA blev religion en del av den identiteten. Landet antog ”In God We Trust” som sitt nationella motto 1956, och snart avslutade presidenterna sina tal med den numera välbekanta välsignelsen: ”God bless America”.
Sverige valde dock en annan väg. Vi likställde modernitet med en sekulär, upplyst rationalitet, i skarp kontrast till traditionen, och satte oss för att bli den mest moderna – det vill säga sekulära – nationen på jorden. Vårt land blev ökänt för ”den svenska synden”: filmer fyllda med nakenhet och sex före äktenskapet, som symboliserade vårt medvetna brott med konventionell religiös moral.
I offentliga debatter förklarade svenska politiker och ledande intellektuella att religionen var ett relikt från det förflutna. Dess påståenden, sades det, hade diskvalificerats av bristen på vetenskapliga bevis för Guds existens. Denna synpunkt förfäktades av dagstidningen Dagens Nyheter, som gav stort utrymme åt ateister som riktade in sig på kyrkan.
En ledare från 1949 fångar stämningen. Med knappt dold tillfredsställelse observerade Dagens Nyheter den svenska religiositetens nedgång och noterade att de enda som höll fast vid den var ”grupper som av olika skäl representerar vad man skulle kunna kalla ett tidigare stadium i människans utveckling” – nämligen ”landsbygdsbefolkningen och kvinnorna”.
Historikern Anton Jansson konstaterar att präster, pastorer och teologer 1968 hade dragit sig tillbaka från den svenska offentliga sfären. Sekularism blev norm i samhällslivet. Konsekvenserna var tydliga i kyrkbänkarna. Sedan andra världskriget har alla mått på religiös tro och praktik i Sverige minskat. Detta gäller dop, kyrkobesök, konfirmation, tro på Gud och medlemskap. Nedgången har varit långsam men stadig.
Som jämförelse kan nämnas att år 2000 gick 42 procent av amerikanerna i kyrkan varje vecka. I Sverige nådde den siffran knappt 5 procent. I hela Europa är det bara Tjeckien som kan mäta sig med oss som det land där färrest tror på Gud.
Men under de senaste åren har något förändrats.
År 2010 anställde Dagens Nyheter – sekularismens fanbärare – en kulturredaktör, Björn Wiman, som bar ett kors, gick i kyrkan och skrev kolumner där han berömde svenska ärkebiskopar.
Ett par år senare började jag skriva för en annan stor tidning, Expressen. Jag märkte då att när jag skrev om teologi kom ögonrullningar och skarpa tillrättavisningar främst från äldre läsare och kolumnister. Ett minnesvärt utbrott var det från ABBA-medlemmen Björn Ulvaeus (född 1945), som skrev en kritisk artikel i Svenska Dagbladet där han likställde min tro på Gud med att vara anti-vetenskaplig.
Babyboomers rasade, men millennials brydde sig inte – och varje gång jag mötte en läsare från generation Z var de nyfikna och uppmuntrande.
Snart hade alla större svenska tidningar en teolog bland sina kolumnister.
Förändringen var tydlig även i privatlivet. En journalist, också i Dagens Nyheter, noterade: ”Samtal om spiritualitet – och då menar jag inte yoga på Bali – håller på att ta sig in på -fester. Till och med vid sekulära, intellektuella middagsbord som en gång höll religionen på avstånd.”
Sverige höll på att bli postsekulärt, i Jürgen Habermas mening: ett samhälle där sekularism inte längre är den obestridda normen.
Den kraftiga ökningen av migrationen under 2010-talet bidrog också. Den medförde en växande närvaro av muslimer, östortodoxa kristna, katoliker och pingstvänner, vilket ytterligare rubbat Sveriges sekulära självbild. Nya lager av religiös mångfald tillkom i ett samhälle som länge varit van vid att se sig själv som enhetligt sekulärt.
2018 skrev jag en bok om Guds återkomst, där jag betonade att förändringen till stor del skedde i diskursen – hur vi tänkte och talade om religion. Att förändra praxis var en helt annan sak. Sekulära svenskar som återvänder till kyrkan? Min fantasi sträckte sig inte så långt.
När jag fick frågan om jag trodde att en väckelse var på väg var mitt svar enkelt: Inte under detta århundrade.
Men som i så många andra fall verkar pandemin ha fungerat som en katalysator. Efter att den passerat började saker och ting förändras. Till en början var det bara anekdoter. När jag frågade präster om människor hade återvänt till kyrkbänkarna efter sina år i isolering svarade flera att de inte bara hade återvänt – det var fler än tidigare. Och annorlunda: Ungdomar, som de inte hade sett i sina kyrkor tidigare, började dyka upp.
Förra hösten uppmärksammade svenska medier trenden. Den årliga Ungdomsbarometern, som undersöker femton tusen personer i åldern femton till tjugofyra, rapporterade om ett växande intresse för religion och spiritualitet i denna grupp. De utnämnde till och med Jesus till ”Årets influencer” för 2025.
Ungefär samtidigt publicerade Svenska kyrkan sin årliga statistik, som visade en blygsam men anmärkningsvärd ökning av konfirmationerna – den första uppgången i denna typ av statistik sedan åtminstone 1970-talet.
År 2025 ökade antalet medlemmar mest på flera decennier. Mellan 2005 och 2010 ansökte fem till sex tusen personer om medlemskap i Svenska kyrkan varje år. I början av 2020-talet översteg antalet tio tusen. År 2024 anslöt sig fjorton tusen nya medlemmar – det högsta antalet på flera decennier. Och 2025 kommer att överträffa även det: I november hade redan nästan arton tusen anslutit sig till kyrkan.
I mars 2025 publicerade SOM-institutet – Sveriges mest omfattande studie av sociala värderingar – en rapport som bekräftade trenden: Andelen unga svenskar som hade deltagit i en gudstjänst under året fördubblades mellan 2020 och 2024, från 17 till 34 procent. Det var det högsta deltagandet på nästan tjugo år. Tron på Gud i denna åldersgrupp ökade också, från 20 till 34 procent, och nådde sin högsta nivå sedan uppgifterna började samlas in 2010.
Den spontana reaktionen bland vissa sekulära kommentatorer var att tillskriva den ökade religiositeten enbart invandringen. Även om migrationen kan ha förändrat samtalen, undergrävde Magnus Hagevi, professor vid Linnéuniversitetet, denna teori genom att jämföra data för unga svenskar med och utan invandrarbakgrund. Han drog slutsatsen att båda grupperna följde samma utveckling.
Utvecklingen i Sverige speglas av liknande trender i andra västländer. Brittiska medier har rapporterat om en ”tyst återuppväckelse”, och den katolska kyrkan i Frankrike har registrerat en kraftig ökning av dop: ”Med 7 404 döpta tonåringar i påsk var antalet mer än dubbelt så högt som 2023 och tio gånger så högt som 2019”, skriver The Economist. I USA har Pew Research noterat att den religiösa nedgången verkar ha planat ut.
En global Ipsos-studie registrerade förändringen redan 2023: I starkt sekulariserade samhällen tenderar zoomers att vara mer religiösa än sina boomer-föräldrar. Ingenstans, konstaterade studien, var detta mönster tydligare än i Sverige, som en gång var sekularismens förebild.
Varför händer detta? För att förstå vad som pågår måste vi, tror jag, ompröva sekularismen.
Mänsklighetens historia har aldrig sett ett samhälle utan religion. Andlighet är, tillsammans med musik, en av de få universella sakerna hos människan. Det sekulära 1900-talet förändrade inte detta. Vi lämnade aldrig religionen. Istället fann vi nya gudar.
Martin Luther definierade en gång Gud som det från vilket vi ”förväntar oss allt gott och till vilket vi ska ta vår tillflykt i all nöd”. Upplysningen erbjöd sina egna gudar – framsteg, rationalitet och vetenskap – som källor från vilka mänskligheten skulle förvänta sig frälsning.
Sekularismen beskriver övergången från traditionell kristendom till upplysningens religion. När revolutionärerna i 1700-talets Frankrike reste ett altare tillägnat förnuftet i Notre-Dame var det ingen metafor. Det speglade upplysningens sanna natur som ett försök att ta över religionens roll.
Och det såg ut som om upplysningsprojektet kunde infria sina löften, särskilt efter världskrigen. I Sverige sköt välståndet i höjden och fördelades ganska jämnt tack vare välfärdsstaten. Vi verkade vara på väg mot utopin, och vissa trodde till och med att vetenskapen var på väg att lösa de stora existentiella frågorna.
När Berlinmuren föll 1989 sveptes västvärlden med av en våg av triumferande optimism. Vi hade äntligen nått målet: det var historiens slut och början på en global era av välstånd, fred och politisk frihet. Kort därefter lovade internet att ge oss oöverträffad frihet, kreativitet och sammankoppling.
Men runt millennieskiftet uppstod en helt annan värld. Istället för fred och välstånd upplevde vi en rad stora finanskriser, ett globalt krig mot terrorismen och en nedgång i nästan alla statistiska mått på mental hälsa.
Sverige var inget undantag. Skolbarns psykiska hälsa har försämrats stadigt sedan 1980-talet – och nedgången har accelererat kraftigt sedan 2000. Andelen utbrändhet, depression och användning av psykofarmaka är högre än någonsin.
Om man idag frågar människor om deras drömom samhälle, pekar de flesta på historien snarare än på framtiden. Hoppet har ersatts av nostalgi, och få förväntar sig att vetenskapliga och tekniska framsteg ska leda till en framtida utopi. Om något finns det en utbredd rädsla för att tekniken kommer att leda oss mot en apokalyptisk kollaps.
Till och med högprästerna i Silicon Valley hyser tvivel. Peter Thiel från Palantir verkar tro att hela projektet har misslyckats: ”Något gick väldigt snett med första världskriget, och när man kommer till kärnvapen och sådant börjar man få en känsla av att vetenskap och teknik kanske är någon sorts fälla som mänskligheten bygger åt sig själv.”
Vi har förlorat tron på framtiden – den tro som var hörnstenen i upplysningens religion.
Detta är den viktigaste förändringen i det religiösa landskapet under det senaste decenniet: inte kristendomens återkomst utan sekulariseringen av upplysningen som religion – urholkningen av tron på framsteg, förnuft och vetenskap som kvasi-heliga ideal.
Med det har den arroganta självförtroendet hos mina sekulära jämnåriga nästan försvunnit. Den populära svenska podcastaren Ola Söderholm, född 1982 och självutnämnd ateist, fångar denna utveckling. ”Jag växte upp”, säger han i sin podcast, ”i det som kanske var det minst religiösa samhälle som någonsin kommer att existera: en svensk förort på 1980-talet. På den tiden var det att vara religiös detsamma som att vara mentalt handikappad.”
”Förr”, fortsatte han, ”tänkte folk så här: Den här personen är religiös – det betyder att han är dum och bakåtsträvande. Nu tänker de: Den här personen är religiös, och det är en egenskap som liknar förmågan att förstå poesi. Även om jag själv inte förstår det, respekterar jag dem som gör det.”
Sammanfattningsvis ser utvecklingen ut så här: desillusionering med moderniteten, sekularisering av upplysningen som religion, kristendomens återkomst som en självklar röst i det offentliga rummet, växande andlig nyfikenhet i privata samtal och slutligen en uppgång i religiösa statistiker.
Ett liknande mönster kan ses i andra västländer. År 2014 signalerade The Economist förändringen i det offentliga rummet med sin omslagsrubrik ”Gud är tillbaka”. Tio år senare beskrev rockikonen Nick Cave hur privata samtal har förändrats: ”Nu kan man verkligen sitta vid middagsbordet och prata om religiösa och andliga frågor på ett sätt som man inte kunde för tio år sedan. Då skulle man ha blivit utskrattad. Det verkar helt enkelt finnas ett större intresse och kanske ett slags behov av den typen av saker.”
När människor glider bort från upplysningens religion vinner kristendomen en andel nya – eller nyväckta – troende. Men strömmen går inte uteslutande mot kyrkorna. Ett brett spektrum av religiösa, andliga och kvasi-religiösa rörelser växer fram. Sekterliknande strömningar av nationalism, New Age-mysticism och nyhedniska känslor upplever alla en renässans.
Ezra Klein fångade förändringen i sin podcast: ”Det har känts för mig under en tid som om vi återgår till en något mer mystisk, mytisk vändning av hjulet.” Denna vändning, sa han, manifesterar sig i ett ökat intresse för katolicismen, en växande nyfikenhet på östortodoxin, astrologins återuppväckande som kulturell kraft och, på sitt eget sätt, Donald Trump, en politiker vars anhängare tror att han har ”en slags intuitiv, nästan andlig koppling” till nationen.
Eftersom denna religiösa återuppväckelse sammanfaller med en uppgång i högerpopulismen, hävdar vissa att det andliga uppvaknandet är en del av en reaktionär motreaktion. Men i Sverige riktar sig den kristna rörelsen mot en av de mest progressiva kyrkorna i världen: Svenska kyrkan, en kyrka som ordinerar kvinnor, vigselar HBTQ-par och förespråkar en generös migrationspolitik.
Människor kommer inte till denna kyrka för teologiska sanningar eller eld-och-svavel-predikningar, utan för något mildare. ”Jag behöver en plats där jag kan ta av mig min rustning”, sa en framgångsrik advokat i tjugoårsåldern till mig på en bar för att förklara varför han hade börjat gå i kyrkan.
Andlig längtan är, enligt min mening, en större fråga i vår tid än den reaktionära politikens framväxt. Men högerpolitiker har ibland varit bättre på att utnyttja denna kraft än liberaler, som alltför ofta klamrar sig fast vid sin upplysningstro och dess antireligiösa inställning.
Om den stora trenden inte är kristendomens återkomst utan sekularismens nedgång, innebär detta att det som väntar oss inte är en återgång till medeltiden, då kristendomen dominerade samhället. Istället liknar det framväxande andliga landskapet mer det som rådde under senantiken: en vidsträckt marknadsplats för trosuppfattningar, kulter och eklektiska andliga praktiker, som alla erbjuder sig att återförtrolla en tid som en gång förlorat sin magi.
Det är sant att vissa av dessa rörelser är oroande. Kristendomen är dock som bäst när den inte rasar mot den nuvarande tidsåldern utan möter den med nyfikenhet och äventyrslust.
Det finns många skäl att vara orolig för vad som väntar; inte bara de upplysta sekularisterna utan även kristna kämpar för att upprätthålla hoppet. Men det som är speciellt med framtiden är att den är oskriven. Sverige satte en gång den globala standarden för sekulär rationalitet, och alla förväntade sig att världen skulle följa vår väg. Nu visar de tysta rörelserna av tro här i norr – fler bekräftelser, nya medlemmar, samtal som en gång var otänkbara – att historien har en förmåga att göra även de mest självsäkra berättelserna ödmjuka.
Orubbliga sociologiska teorier hävdar ofta att nuet är vår oundvikliga framtid. Men historien följer sällan raka linjer. Mänskligheten överraskar ofta sig själv.
It has always been difficult for me to convey to my American friends just how secular Sweden has been. You can look at the data, which show us perched in the top-left corner of the World Values Survey’s global map, leading the world in secularism and self-expression. This tells you something—but numbers don’t capture the texture of everyday life.
When I started school at age seven, I was convinced I was the only Christian among the three hundred students in attendance. That turned out to be not quite true; the others were just clever enough to keep their heads down.
If someone discovered I went to church, they were baffled. How could I possibly believe in fairy tales? Had I missed the memo? Religion was obsolete, science had disproved God’s existence, and now, finally free from its oppressive force, we were about to build a brave new world. It was other kids telling me this—not tenured professors at elite universities.
Any churchgoing kid growing up in Sweden during the seventies or eighties will tell you a similar story. Not one of persecution, but of being regarded with mild condescension. When we started university or stepped into our first jobs, we’d swap strategies on how best to come out as Christians.
We lived at the zenith of a culture brimming with secular self-assurance. This movement started among the educated elites during the Enlightenment but went mainstream in the 1950s. The years following World War II were a time of searching in the Western world: a quest to define what a modern, postwar identity would look like. In the United States, religion became part of that identity. The country adopted “In God We Trust” as its national motto in 1956, and before long, presidents were closing their speeches with the now-familiar benediction: “God bless America.”
Sweden, however, chose a different path. We equated modernity with a secular, enlightened rationality, cast in stark opposition to tradition, and set out to become the most modern—that is, secular—nation on earth. Our country became notorious for “the Swedish sin”: films laced with nudity and premarital sex, which symbolized our deliberate break with conventional religious morality.
In public debates, Swedish politicians and leading intellectuals declared religion a relic of the past. Its claims, it was said, had been disqualified by the lack of scientific proof for God’s existence. This perspective was championed by the daily paper Dagens Nyheter, which gave ample space to atheists taking aim at the church.
A 1949 editorial captures the mood. With thinly veiled satisfaction, Dagens Nyheter observed the decline of Swedish religiosity, noting that the only holdouts were “groups which, for various reasons, represent what one might call an earlier stage of human development”—namely, “the rural population and women.”
By 1968, historian Anton Jansson observes, priests, pastors, and theologians had retreated from the Swedish public sphere. Secularism became the default position in civic life. The consequences were evident in the pews. Since World War II, every metric of religious belief and practice in Sweden has been in decline. This includes baptisms, church attendance, confirmation rites, belief in God, and membership. The drop has been slow but steady.
As a comparison, in 2000, 42 percent of Americans attended church weekly. In Sweden, that figure reached barely 5 percent. Across Europe, only the Czech Republic has rivalled our status as the nation where fewest believe in God.
But in the last few years, something has shifted.
In 2010, Dagens Nyheter—that standard-bearer of secularism—hired a culture editor, Björn Wiman, who wore a cross, attended church, and penned columns praising Swedish archbishops.
A couple of years later, I began writing for another major newspaper, Expressen. I noticed then that when I wrote about theology, eye-rolls and sharp rebukes came mostly from older readers and columnists. A memorable outburst was that of ABBA member Björn Ulvaeus (born in 1945), who wrote a hit piece in Svenska Dagbladet equating my faith in God with being anti-science.
Boomers raged, but millennials were unbothered—and every time I encountered a Gen Z reader, they were curious and encouraging.
Soon every major Swedish newspaper had a theologian among their columnists.
The shift was evident in private life as well. One journalist, also in Dagens Nyheter, noted, “Conversations about spirituality—and I don’t mean yoga in Bali—are making their way into parties. Even at secular, intellectual dinner tables that once kept religion firmly at arm’s length.”
Sweden was becoming post-secular, in Jürgen Habermas’s sense of the word: a society where secularism is no longer the unquestioned norm.
The surge in migration during the 2010s also contributed. It brought a growing presence of Muslims, Eastern Orthodox Christians, Catholics, and Pentecostals, which further unsettled Sweden’s secular self-image. New layers of religious diversity were added to a society long accustomed to viewing itself as uniformly secular.
In 2018, I wrote a book about the return of God, emphasizing that the shift was largely in discourse—how we thought and talked about religion. Changing practice was another matter entirely. Secular Swedes returning to church? My imagination did not stretch that far.
When asked whether I believed a revival was on the horizon, my answer was simple: Not this century.
But as in so many other cases, the pandemic seems to have acted as an accelerant. After it passed, things started to change. At first there were only anecdotes. When I asked priests whether people had returned to the pews after their years in isolation, several answered that not only had they returned—there were more than there used to be. And different: Young people, whom they had not seen in their churches before, began to show up.
We never left religion. Instead, we found new gods.
Last fall, Swedish media caught on to the trend. The annual Youth Barometer, which surveys fifteen thousand people aged fifteen to twenty-four, reported a growing interest in religion and spirituality in this group. They even named Jesus “Influencer of the Year” for 2025.
Around the same time, the Church of Sweden released its annual statistics, showing a modest but noteworthy rise in confirmations—the first uptick in this kind of statistic at least since the 1970s.
In 2025, memberships saw their largest rise in decades. Between 2005 and 2010, five to six thousand people applied for membership in the Church of Sweden annually. In the early 2020s, that number surpassed ten thousand. In 2024, fourteen thousand new members joined—the highest figure in decades. And 2025 will top even that: By November, nearly eighteen thousand had already entered the church.
In March 2025, the SOM Institute—Sweden’s most comprehensive study of social values—published a report confirming the trend: The share of young Swedes who had attended a church service throughout the year doubled between 2020 and 2024, rising from 17 to 34 percent. That marked the highest attendance in nearly twenty years. Belief in God in this age group also climbed, from 20 to 34 percent, reaching its highest level since the data were first collected in 2010.
The knee-jerk reaction among some secular commentators was to attribute the rise in religion solely to immigration. While migration might have changed the conversations, Magnus Hagevi, a professor at Linnaeus University, undermined this theory by comparing the data for young Swedes with and without immigrant family backgrounds. Both groups, he concluded, followed the same trajectory.
The development in Sweden is mirrored by similar trends in other Western countries. British media have reported a “quiet revival,” and the Catholic Church in France has registered a steep increase of baptism: “At 7,404, the number of teenagers baptised this Easter was more than double the figure in 2023, and ten times that in 2019,” writes The Economist. In the US, Pew Research has noted that the religious decline has seemed to plateau.
A global Ipsos study registered the change already in 2023: In highly secular societies, zoomers tend to be more religious than their boomer parents. Nowhere, the study concluded, was that pattern clearer than in Sweden, once the poster child of secularism.
Why is this happening? To understand what is going on, we must, I believe, rethink secularism.
Human history has never seen a society void of religion. Spirituality is, together with music, one of the few human universals. The secular twentieth century did not change this. We never left religion. Instead, we found new gods.
Martin Luther once defined God as that from which we “expect all good and to which we are to take refuge in all distress.” The Enlightenment offered its own deities—progress, rationality, and science—as the sources from which humanity should expect salvation.
Secularism describes the transition from traditional Christianity to Enlightenment religion. When the revolutionaries of eighteenth-century France raised an altar devoted to reason in Notre-Dame, it was not a metaphor. It reflected the true nature of the Enlightenment as a bid for religious takeover.
And it looked like the Enlightenment project could deliver on its promises, especially after the world wars. In Sweden, prosperity skyrocketed and was fairly evenly distributed thanks to the welfare state. We seemed to be on our way to utopia, and some even believed that science was on the brink of solving the big existential questions.
With the fall of the Berlin Wall in 1989, the West was swept up in a wave of triumphant optimism. We had finally arrived: It was the end of history, and the dawn of a global era of prosperity, peace, and political freedom. Soon after, the rise of the internet promised to deliver unprecedented freedom, creativity, and connectedness.
But around the turn of the millennium, a very different world emerged. Instead of peace and prosperity, we experienced a series of major financial crises, a global war on terror, and a decline in almost every statistic measuring mental health.
Sweden was no exception. The mental health of schoolchildren has been in steady decline since the 1980s—and the downturn has accelerated sharply since 2000. Rates of burnout, depression, and the use of psychopharmaceuticals are at an all-time high.
Ask people today about their dream society, and most will point to history rather than the future. Hope has been replaced by nostalgia, and few expect science and technological progress to inaugurate a future utopia. If anything, there is a widespread fear that technology will lead us on a path to an apocalyptic meltdown.
Even the high priests of Silicon Valley are having doubts. Palantir’s Peter Thiel seems to believe the whole project has failed: “Something went very haywire with World War I, and when you get to nuclear weapons and things like that, you start to have this idea that maybe science and technology are some kind of a trap that humanity is building for itself.”
We lost faith in the future—that faith which was the cornerstone of Enlightenment religion.
This is the most important change in the religious landscape over the last decade: not the return of Christianity but the secularization of the Enlightenment as religion—the erosion of faith in progress, reason, and science as quasi-sacred ideals.
With that, the arrogant confidence of my secular peers has almost vanished. The popular Swedish podcaster Ola Söderholm, born in 1982 and a self-professed atheist, captures this development. “I grew up,” he said in his podcast, “in what might have been the least religious society that will ever exist: a Swedish suburb in the 1980s. In those years, being religious was the same as being mentally handicapped.”
“Back then,” he continued, “people used to think: This person is religious—that means he is stupid and backwards. Now they think: This person is religious, and that is a quality akin to understanding poetry. Even if I don’t get it myself, I respect those who do.”
The trajectory, to summarize, looks like this: disillusionment with modernity, secularization of the Enlightenment as religion, the return of Christianity as a confident voice in the public square, growing spiritual curiosity in private conversations, and eventually an uptick in religious statistics.
Christianity is at its best when it does not rage against the present age but engages it with curiosity and a sense of adventure.
A similar pattern can be seen in other Western countries. In 2014, The Economist signalled the shift in the public square with its cover declaring “God is back.” Ten years later, rock icon Nick Cave described how private conversations have changed: “You can really sit down at a dinner table now, I think, and talk about religious matters, and spiritual matters, in a way that you couldn’t 10 years ago. You’d be laughed out of the room. There just seems to be more interest and a kind of need, maybe, for that kind of thing.”
As people drift away from Enlightenment religion, Christianity wins a share of new—or newly rekindled—believers. But the tide is not flowing exclusively toward the churches. A wide array of religious, spiritual, and quasi-religious movements is growing. Cult-like strains of nationalism, New Age mysticism, and neopagan sensibilities are all experiencing a revival.
Ezra Klein captured the shift on his podcast: “It has felt to me for some time like we’re re-entering a slightly more mystic, mythic turn of the wheel.” That turn, he said, manifests itself in a surge of interest in Catholicism, a growing curiosity about Eastern Orthodoxy, the revival of astrology as a cultural force, and, in its own way, Donald Trump, a politician whose followers believe he possesses “a kind of intuitive, almost spiritual connection” to the nation.
Since this religious revival coincides with a surge in right-wing populism, some argue that the spiritual awakening is part of a reactionary backlash. But in Sweden the Christian movement is directed toward one of the most progressive of churches in the world: the Church of Sweden, a denomination that ordains women, marries LGBTQ couples, and champions generous migration policies.
People aren’t coming to this church for theological certainties or fire-and-brimstone preaching, but for something gentler. “I need a place where I can take off my armour,” a successful lawyer in his late twenties told me at a bar to explain why he’d started going to church.
Spiritual longing is, I believe, a bigger story in our time than the rise of reactionary politics. But right-wing politicians have at times been better at harvesting this force than liberals who too often cling bitterly to their Enlightenment faith and its anti-religious sentiment.
If the major trend is not the return of Christianity but the decline of secularism, this means that what lies ahead is no return to the Middle Ages, when Christianity dominated society. Instead, the emerging spiritual landscape looks more like that of late antiquity: a sprawling marketplace of faiths, cults, and eclectic spiritual practices, each offering to re-enchant a once disenchanted age.
It is true that some of these movements are troubling. Christianity, however, is at its best when it does not rage against the present age but engages it with curiosity and a sense of adventure.
There are plenty of reasons to be concerned about what lies ahead; not only the enlightened secularists but Christians, too, are struggling to sustain hope. But the thing about the future is that it is unwritten. Sweden once set the global benchmark for secular rationality, and everybody expected the world to follow our path. Now the quiet stirrings of faith here in the north—more confirmations, new memberships, conversations once unthinkable—show that history has a way of humbling even the most confident narratives.
Ironclad sociological theories often insist that the current moment is our inevitable future. But history seldom follows straight lines. Humanity is often a surprise even to itself.
